Vem är Arne egentligen?

Davids vän Arne är en grönlandshaj, också kallad håkäring eller ishaj. Grönlandshajen är en av Nordens största hajar och är ca 3 - 3,5 meter lång i genomsnitt. Det förekommer rapporter om större exemplar så i boken Under isen är Arne betydligt större. Som författare får man ta sig lite friheter ibland, men å andra sidan: Vem vet vad som lurar i djupen? 😉

Forskarna vet att grönlandshajar kan bli mycket gamla. Exakt hur gamla vet ingen ännu, men vissa säger 400 år, andra säger 500 år. Grönlandshajarna är inte farliga för människan. Grönlandshajarna är rätt långsamma och inte aggressiva alls. De fångades tidigare för sin lever som innehåller tran, en fiskleverolja som förr användes till mycket, bl.a. lampolja och smörjmedel. 

Grönlandshajen är en av de mest köldtåliga hajarna och förekommer vanligtvis i norra Atlanten. Tanken att den skulle dyka upp i det kallare Norra ishavet då vattentemperaturen stiger p.g.a. globala uppvärmningen är inte ologisk, tyvärr. 

I boken reagerar David på Arnes ögon. Grönlandshajar har ofta mjölkvit hornhinna p.g.a. parasiter. 

Somniosus microcephalus (Bild från Wikipedia)

Kelpskog

I den tredje Vattenpojken-boken upptäcker David och Goliat ett område med kelpskog djupt nere i Norra ishavet. Kelpskog ska egentligen inte finnas så djupt så alla blir naturligtvis förvånade. Med ordet kelp menas vanligtvis brunalg, men ordet kelpskog har en vidare betydelse.

Kelpskog består av olika typer av tång, d.v.s. vattenlevande alger. Vissa alger växer på bottnen medan vissa kan växa flera meter ovanför havsbottnen och de kan nå havsytan för att fånga solenergi för fotosyntesen. Vissa typer av tång kan växa upp till 60 meter. 

Kelpskog är ett eget, unikt ekosystem och är hem för många olika arter; räkor, fisk och däggdjur. Eller nya arter av sjödrakar. Utfiskning och klimatförändring har tyvärr gjort stor skada på kelpskog i vissa områden så numera försöker forskare skydda skogen.

Den som sett Harry Potter-filmen om trekampen (Harry Potter och den flammande bägaren) kanske minns att det fanns en stor kelpskog på bottnen av sjön som Harry räddade sina vänner från.

A diver in a kelp forest off the coast of California (Bild från engelska Wikipedia)

Rockfish swimming around giant kelp (Bild från engelska Wikipedia)

Flygbläckfisk

David träffar en flygbläckfisk i sina strövtåg i undervattensgrottsystemet. Teamet blir förvånat då flygbläckfiskar lever i Atlanten och logiskt inte ska finnas i en sluten undervattensvärld som Birkevattn med tillhörande grottsystem. Teamet börjar då undersöka möjligheten att det finns en passage till Atlanten.

Flygbläckfiskar har fått sitt namn då de kan 'flyga' en kortare sträcka ovanför vattenytan. De skjuter upp sig över vattenytan med en vattenstråle och håller sig 'flygande' genom att spänna ut tentakler och sidofenor. På detta sätt kan de glida fram upp till ca 30 meter.

Flygbläckfiskar är vanligt förekommande också i Medelhavet och är en populär matfisk i södra Europa.

Flygbläckfisk - Todarodes sagittatus

(Bild från Wikipedia)

Vad är en dumbobläckfisk?

I den tredje boken - Under isen - tar David och Goliat en sväng till Nordpolen. Nordpolen på havsbotten alltså. Den riktiga Nordpolen ligger under isen på ungefär 4 000 meters djup. 

Goliat träffar en dumbobläckfisk som han försöker prata med. Dumbobläckfiskar kallas så därför att de liknar på Disneys tecknade figur, Dumbo - elefanten som kan flyga. I Disneys version har elefanten Dumbo så stora öron att han kan flyga med dem. Dumbobläckfisken har utskott på kroppen och dessa liknar lite på de öron som elefanten Dumbo använde när han flög. 

Dumbobläckfiskar (Grimpoteuthis) är det bläckfisksläkte som lever på störst djup av alla bläckfiskar. Alla arter lever på mer än 1 000 meters djup, några har hittats så djupt som 7 000 meter. Dumbobläckfiskarna är rätt små, mellan 20 och 30 cm.

Grimpoteuthis

(Bild från Wikipedia) 

Ubåtar

I böckerna om Vattenpojken David förekommer också ubåtar. De ubåtar som hittills dykt upp i böckerna har förankring i verkligheten och liknande prestanda som de som förekommer i nutid. 

Ubåtar byggs med speciella tryckskrov som kan stå emot trycket på större djup. Dessa är vanligtvis cirkulära då den formen har lättast att stå emot tryck. Tryckskrovet ska hålla ett normalt tryck inuti för de personer som manövrerar ubåten och samtidigt stå emot det högre trycket utanför skrovet. Konstruktionen av tryckskrovet bestämmer också maximala djupet för ubåten. 

Forskare har specialbyggda ubåtar som är utrustade för forskning i djuphavet. Dessa har fönster och gripklor och annan utrustning som behövs. Sådana specialbyggda ubåtar kan nå Challengerdjupets botten. Den första ubåten som nådde Marianergravens botten hette Trieste och var en såkallad batyskaf. 

Batyskafen Trieste.

(Bild från Wikipedia)

Krigsmakten har också ubåtar men av förståeliga skäl så finns sparsamt med detaljer om deras prestanda. Numera finns också ubåtar inom turism samt privatägda ubåtar men de går heller inte så djupt. 

Sedan finns det också obemannade farkoster som kan nå långt ner i djuphaven. Fjärrstyrda robotar, ROV, eller robotar programmerade för en viss rutt, AUV. I böckerna finns också Goliat, en IUV (Intelligent Underwater Vehicle). Men han finns inte på riktigt. Inte än. Tror jag. 

Nya arter i en undervattensvärld

I den tredje boken om Vattenpojken David hittar han en ny art, en ny sjödrake. Det är inte så konstigt egentligen, tror jag. Det finns så mycket hav som ännu inte är utforskat så det finns säkert en hel del nytt att hitta. 

I boken når David också Nordpolen och hittar också där spår av något som kan vara en hittills oupptäckt art. Denna gång ser de inget men spåren är tydliga och de stämmer heller inte överens med något som tidigare upptäckts. 

Forskare i vår tid har gjort ett jättejobb, men det finns över 90% av haven som inte är utforskade. Svårigheten ligger också i att komma åt alla 90% då en hel del ligger så djupt att människan helt enkelt inte når. I vår tid har människan använt ubåtar för att ta sig djupare än en dykare klarar. Människan har också besökt världshavens djupaste plats, Challengerdjupet i Marianergraven, med ubåt. Till dags dato har endast tre bemannade expeditioner besökt Challengerdjupet. Månen har haft fler besökare än Challengerdjupet, faktiskt. 

En hel del av det område som David rör sig i har varit istäckt länge så det har inte kunnat utforskas, så det är inte alls otroligt att det finns nya arter där. Många krigsromaner och filmer berättar hur atomubåtar går under isen och det är helt korrekt. De går bara inte så djupt som David gör. Atomubåtarna är heller inte där för att utforska flora och fauna.

Den nya art som David upptäckt tros vara släkt med sjödraken (se bild nedan). Denna nya art är större än sin släkting, men forskarna argumenterar att arter som lever på större djup vanligtvis är större än sina släktingar som lever närmare ytan.

Phyllopteryx taeniolatus

(bild från Wikipedia)

En camping-utrustning med möjligheter

I den tredje boken om Vattenpojken David får han en julklapp som igen öppnar möjligheter för honom. Pappa Marcus har utvecklat en camping-utrustning för undervattensbruk. Han har använt samma nya material och samma nya teknik som i dykdräkten. Camping-utrustningen innehåller bl.a. ett tält som vecklar ut sig på kommando.

Ett tält kan vara bra att ha också i djuphavet. David är ju trots allt människa och måste sova som alla andra. Ett tält i djuphavet skyddar inte mot väder och vind på samma sätt som ett tält ute på fältet i Småland, men det ger ett skydd. Det nya materialet gör att Davids nya tält är så gott som oförstörbart. Tältet är också utrustat med positionsgivare och minijetmotorer så det kan hålla sig exakt på den plats som tänkts.

Camping-utrustningen innehåller också mera användbart. Exakt hur mycket användbart som finns i ryggväskan som David får är ännu okänt, men kommer att förklaras i följande böcker. Jag tror dock vi tryggt kan lita på att pappa Marcus har överträffat sig själv igen.